Sophia Hedgren

Ja, remissen gick iväg till Sundsvall. Jag kommer inte riktigt ihåg allt här, men tror att det var ungefär så här:
Jag fick svar efter exakt tre veckor. Jag skulle först göra röntgen i Övik, sedan röntgen och besök på käkkirurgen i Sundsvall.

Efter röntgen i Övik ringde någon, från Övik, tror jag. Och sa; "Ja, man misstänker ju att du har en cysta i käken. Men det är väl nån som sagt det till dig? Visst?"
Nä, det visste jag inte. Käftsmäll.

Några dagar senare ringde en käkkirurg från Sundsvall. Lars heter han förresten.

Han bekräftade att man misstänkte en cysta i käkbenet. Men allt (vad det nu var?) talade för att det var en rätt vanlig cysta och att det inte var något malignt.
Cystan hade växt inuti benet, och försvagat benet. Käken var nästan bara cysta och inget ben på vissa ställen.
Han förklarade hur man skulle behandla. Man skulle operera in ett drän, ett rör, i cystan. Det skulle man sedan spola två gånger om dagen med koksaltlösning. Det skulle göra att cystan allt eftersom krympte, och benet växte tillbaka.

Det skulle ta ca 6-9 månader.

KUL LIV! Men vad skulle jag göra då? Jag hade inte direkt nåt bättre förslag...

 

Så åkte vi till Sundsvall första svängen. Mamma alltid med <3

Träffade Lars, visade röntgenbilder och gick igenom operationen igen. Under operationen skulle man ta vävnadsprov från cystan och skicka för PAD-analys i Malmö typ.

Operationen gick bra. Jag blev hemskickad med rådet att ta Alvedon och Ipren om det behövdes närmsta dagarna.

Men dagarna efteråt. Värsta dagarna jag har upplevt tror jag. Det gjorde ont, var krångligt, jag var svullen. Bitter.

Spolningen funkade inte i början. Jag hade ett rätt rejält sår i mungipan efter operationen. Alla vet hur såna sår funkar. De går upp igen och igen och igen, så fort man öppnar munnen.

Men när det hade läkt kom jag igång mer med spolningen. Första dagarna var inte så jävla trevligt om man säger så. Det räcker så.

Lars hade berättat att rören siter i max några månader. Jag visste att jag alltså skulle behöva gå igenom det här igen.

Första helgen efter operationen grät jag en hel del. Allt kändes så jäävla hopplöst. Så drygt. Och det skulle vara så långdraget...