Historien om cystan (del 3)
Återbesök i Sundsvall. 14 dagar exakt efter operationen. Början av november -14.
Lars frågade hur det hade gått. Jag sa att det var det värsta jag någonsin gjort i hela mitt liv. Att jag hellre skulle dra ut alla tänder än att gå igenom det här igen.
Har du haft ont frågade han. Eeh. Ja! Jaha, jag skulle tydligen ha ringt och sagt det så kunde jag ha fått starkare smärtlindring. Ja MEN SÄG DET DÅ! Trodde ju knappast den möjligheten fanns när man blir hemskickad med rådet att ta Alvedon och Ipren.I alla fall.
Såret hade i alla fall läkt fint, inga konstigheter.
PAD-svaret.
Det var ingen vanlig cysta.
Det var en ganska ovanlig typ av cysta, eller tumör som han säger. Men den är godartad i alla fall. Det är inget farligt så.
Ameloblastom. Innan jag lärde mig det ordet... Kommer inte ihåg hur (o)vanligt det var. Men man visste i alla fall inte riktigt hur man skulle behandla det. Jag skulle ha kvar röret och fortsätta spola. Men det fanns inga bevis för att detta skulle göra att den blev mindre. Det var inget som sa att den inte fortsatte växa.
Det gick iväg remisser till höger och vänster. Till Huddinge och Uppsala i alla fall.
Någon av dem rekommenderade en magnetröntgen för att se så cystan inte hade växt utanför benet, ut i mjukvävnaden. Om den hade det, så var man tvungen att operera bort den direkt.
Spolningen fortsatte. Fast jag trodde inte på det längre. Om det funkade skulle väl nån veta det? Eller?
MR i Sundsvall. Jag låg så stilla på britsen att jag hade en rejäl blåning på rumpan när jag var klar, haha! Efter röntgen, så började jag hoppas på att cystan hade växt över i mjukvävnaden så dom skulle operera bort den. Kosta vad det kosta ville. Risken var att käken gick av. Det enda jag kände var; OCH?! Det är inget liv att gå runt så här. Cystan kanske växer fortfarande. Då kommer benet ändå gå av. Jag fick inte hålla på med närkampsidrott. För ett slag mot käken kunde göra att den gick av.
Det tog lång tid att få svar på röntgen. Medan jag väntade fick jag en infektion i kinden. Ganska väntat. Fick en REJÄL penicillinkur. Biverkningar. I say no more.
Sen ringde Lars om svaret. Den hade inte växt över i mjukvävnaden. Jag skulle fortsätta spola. Man skulle göra magnetröntgen ca var tredje månad för att se så cystan inte växte. Det var vad Uppsala tyckte.
"Det positiva är att vi på så vis behåller käken hel."
"Ja, men det negativa är att det kommer ta förjävla lång tid!!!!!"
"Ja, det är sant."
Jag har nog aldrig avslutat ett samtal så fort. Jag satt i bilen när han ringde. Bröt ihop. Grinade hela vägen till stan. Plockade upp mamma, grinade så mycket att jag knappt kunde berätta vad som hänt. Sånt jävla bakslag. Jag hatade alla läkare i Uppsala. Jag hatade alla, för jag fick hela tiden höra att ingen vet hur man ska behandla det här.
Dra åt helvete. Jag är knappast världsunik!
