Sophia Hedgren

Ja, så kom onsdag 25/2. Descutan på morgonen, mindre breakdown av nervositet. Men så tog vi oss iväg till avd. Blev inlagd, fick infart, snyggaste kläderna som vanligt... Det gick rätt fort. Ner till op, funderade om man fick gå men mamma tyckte att jag faktiskt kunde åka i sängen. Jaja. Jättetrevliga narkossyrror som sövde mig i alla fall! Dom gav lugnande, syrgas, och shit vad fort det gick! Hon frågade om jag kände att det snurade, men nä. Fast efter en liten stund började det snurra. Så jag sa det, och då sa hon och mamma god natt. Snurrade mer och mer, som en rejäl fylla liksom! Kommer inte ens ihåg att jag stängde ögonen. Sen är det såklart svart.
I efterhand har jag fått veta att det tog väldigt många timmar innan jag vaknade igen och att informationen till anhöriga hade varit riktigt kass.. Så det känns ju pissigt nu i efterhand att de var tvungna att oroa sig massa i onödan. När det är sagt att en operation tar ca 3 timmar och man inte hör något på 5-6 timmar liksom.. Aja.

Vaknade på IVA. Fattade nog rätt fort att jag var där. Kom en sköterska och gjorde bladderscan typ direkt. 600 ml i urinblåsan. "Är du kissödig?" Eh.. "Nä", dom som känner mig vet att jag inte kissar speciellt ofta. Iaf. Dom skulle prova med bäcken. HAH, kommer aaaaaaaldrig funka på mig tänkte jag. Och mycket riktigt. Inte en droppe. Så. Hej och hå, kateter! Hade fastat för detta innan. Men ja, jag var inte direkt i stånd för att protestera, hängde ba med. Somnade om. Vaknade. Somnade. Osv.

Vaknade och kände att jag hade väldigt mycket i munnen. Svalde några gånger. Vet inte hur det gick till men i alla fall så tror jag det var nån som sa att jag skulle spotta ut det och lägga huvudet på sidan. Sagt och gjort. Fattade inte då att det var blod. Men det var det. Massor... Under operationen hade de varit tvungna att frilägga både ven och artär i kinden, och nu blödde det alltså. De tre som hade opererat mig kom, och tryckte med milt våld in kompresser indränkta i blodstillande läkemedel i kinden, mot såret. Not nice. Men åter igen, jag var inte i stånd att protestera mot något just då.

Tror att det var efter det här mamma kom <3
I alla fall efter det här som jag börjar bli mer vaken och minns mer. Alltså personalen på IVA. Så underbara! Träffade på tre olika "skift" och ja. Lika fina allihopa! Så himla förstående och ja. Kändes väldigt bra, tryggt. Massor med kärlek till hela högen, rätt människor på rätt plats definitivt!

Fick smärtlindring och mot illamående. Min största fasa innan var ju att spy.
Fick veta att jag svalt en del blod och nog mådde illa därför. Sedan insåg jag att jag hade en sond i näsan, party...

Dem tre som hade opererat mig kom tillbaka. Tog bort kompresserna ur kinden och berättade att allt gått bra. Käken höll!!!! Jag var fixerad med gummiband. Kändes inte som att jag kunde röra en millimeter men ändå, haha! De hade varit tvungna att ta bort lite ben i samband med operationen också, men lät positiva och hade lyckats bra med att få bort allt av cystan. SKÖNT!
Fick en tvättlapp och en spegel så jag fick tvätta ansiktet lite. HERREGUD. Hade en grapefrukt i kinden på höger sida och vänster halva av ansiktet fullt med blod. Och det där hade dom suttit och kollat på i timmar. Fy fan! Haha! Aja, lite fräschare vart det ju.

Mamma gick tillbaka till hotellet och jag gjorde ett försök att se på tv. Men nä. Inte lönt. För trött och ont att ha hörlurarna på.

Så lugnt på IVA den natten, bara jag och en person till där. Bara att ropa rakt ur i rummet om det var nåt. Lite jobbigt att "störa" dock men äh. Det gick. 

Började må illa. Gick inte över. Ropade på personalen, hon hämtade en sköterska direkt, fick mot illamående och dom försökte tömma sonden. Men det räckte inte. "Jag spyr" sa jag bara. Och så var det kört. FY FAN. Min största fasa. Så jävla vidrigt. Kräktes upp en del blod och en del hann hon tömma i sonden. Men faktiskt. Det gick bättre än jag hade förväntat mig. Hon frågade om de skulle klippa upp gummibanden men nä, det var ju typ över när hon frågade det. Och det gick faktiskt att spy ändå... När jag väl hade fått upp en del så kändes det mycket bättre, och jag somnade om. Sov väldigt oroligt dock. Inte så konstigt men. Fick antibiotika i omgångar, och smärtlindring. Tror båda delarna var kärlretande för det var fasiken inte skönt! Och antibiotikan lukade ju fasen frätande. Jaja, det var ju inte så att man inte stod ut. Och det hjälpte ju så.

Morgon. Ny koll med bladderscan. 0 ml i blåsan?! Aja, dom drog katetern i alla fall.
Lars kom igen, och bedömningen var väl att jag skulle flyttas till avdelningen. Hade inte blött något mer under natten. Så bort med alla slangar och EKG och allt vad det var. Bort med sonden. Kan ha varit bland det vidrigaste jag varit med om. Om det är nån som undrar så sitter en sond i näsan, ner genom halsen och ned i magsäcken. Och dras ju upp samma väg. I två etapper. I say no more.

Och så åkte vi iväg upp på avdelningen igen.