Sophia Hedgren

Äntligen hemma!!
Levde på nyponsoppa första tiden. Jag tycker inte om soppa. Så är det bara. Och det blev inte bättre nu. Så ja, det som går ner det går ner! Gick ner massa i början. Rasade typ 5 kg på två veckor.

Skulle ta Diklofenak 3 gånger om dagen, gick bra att peta in den lilla tabletten mellan tänderna. Sen var det ju penicillinet. Flytande Kåvepening smakar vidrigt! Om ni undrade liksom. Fy fan, värsta jag vart med om. En evig procedur med hålla för näsan, i med Kåvepenin, i med vatten, i med fruktsoppa, andas, inte spy, mera fruktsoppa. Typ. Tre gånger om dagen. Vidrigt. Men det gick ju det med.
Klarade mig på smärtlindring med Diklofenak, tog Citodon nån gång på kvällen bara.

 

 

Ang. vikten så har det nu stannat av, har gått upp typ ett halv kg sedan jag vägde som minst, så det är ju bra.
Just nu lever jag på mosad avokado utblandat med lite gräddfil, turkisk yoghurt och fruktsoppa. Haha. Men det som går ner går ner!

Var ute och gick förra veckan, två veckor efter operationen. Tog mig nog lite vatten över huvudet. Trots att jag ätit precis innan jag gick så när det kom lite uppförsbackar var det bara att stanna och ner med huvudet mellan knäna för att inte svimma... Orken är inte som den ska alltså! Blir helt slut av allt, räcker att duscha.

Igår tog jag en till promenad, gick betydligt mycket bättre. Inte en enda känning, härligt! Självklart så var jag ju trött och slut när jag kom hem, men jag klarade mig från svimningsattacker!

 

Stygnen togs bort i Övik i slutet på förra veckan. Gick galant. Tandläkaren ursäktade sig för att hon gjorde illa mig, och där satt jag som ett fån och undrade vad hon menade, för jag kände absolut ingenting! Sa det sedan när jag fick tillfälle, och hon konstaterade då att jag har känselbortfall även där det är sytt. Skönt just där och då. Absolut inget jag har märkt av, så vi ser väl om känseln behagar att komma tillbaka där. Har fortfarande ingen känsel i halva läppen och hakan. Har inga "pirrningar" eller stickningar i läppen, och det är ju synd. Men det kan ju ta upp till ett år innan man vet hur det blir ed känsel, så det är bara att vänta och se...

 

Nytt återbesök nästa vecka, 26/3, ganska exakt en månad efter op!! Vet inte riktigt vad tanken är, gissar på röntgen kanske?
Har sedan igår morse inte tagit någon smärtstillande, tjoho!

 

Och förresten. Blåsa ut ljus när man nyss opererat käken, går ganska dåligt!

 

Inlagd på avdelning ytterligare två dygn. Min tanke innan op var att jag skulle kunna åka hem dagen efter. Det insåg jag snart att det kunde jag ju drömma om. Mådde fortfarande lite illa och hade ont. Skulle sluta med smärtlindring iv. Ta Alvedonbrus när man redan mår illa. Hah, vilket skämt. Var ju bara att glömma.

Lunchen kom in. Soppa. Woho. En varm en kall. Luktade helt ok. Smakade på den varma. Ööööörk. Gick inte. Bara varmt och gräddigt och nä. Smakade inte alls. Kommer inte ihåg vad jag fick i mig till lunch. Middag yp samma varma soppa, ville spy bara dom kom in med brickan. Mamma fick snällt ställa bort den, men provade på den kalla soppan. Typ nåt frukt/saftaktigt. Gick bra, den var god! Höll väl nån timme innan den kom i retur... Fick mot illamående, men det hjälpte knappast. Det som hjälpte bäst var faktiskt att spy. Tyvärr.
Efter det här kändes det rätt hopplöst att äta.
Mamma gick tillbaka till hotellet, och det vart en kass natt. Kunde inte ligga bekvämt, hade en pvk i vardera arm. Kom in en sköterska och gav antibiotika iv och kollade läget osv. Fy alltså. Sova på sjukhus är inte nån favvo.

Mamma kom tillbaka direkt efter hon vaknat och ätit frulle. Äntligen tänkte jag! Ville åka hem på fredagen, men mådde fortfarande rätt illa så insåg väl att det kanske var dumt... Dock så var det en sköterska som sa att det var ju inget som hindrade mig från att åka hem på lördagen. Och som tur var hade min tandläkare jour den helgen så han kunde fixa allt med utskrivning osv.
Sov rätt mycket på dagen, så mycket tryggare när mamma var där!
Tog mig iväg och duschade, med lie hjälp, och ja, man blir piggare av sånt!!

Ångest för en natt till på sjukhuset. Fy fan...

Slutade med att mamma sa att hon skulle stanna över natten <3 Kändes lite dumt, man ska ju föreställa vuxen och så vidare. Men nä. Fy fan.  Så mamma stannade. Vid tolvtiden fick hon en säng bredvid min. Och den natten sov jag kan jag säga. Typ hela natten.
Mamma - not so much....

På lördag ville jag bara hem. Hem hem hem.

Sagt och gjort. Ner till käkkirurgen för koll och för att se hur jag skulle byta gummibanden. Iväg på apoeket och spenderade en halv förmögenhet där. Medicin är inte billigt alltså!

Ja, så kom onsdag 25/2. Descutan på morgonen, mindre breakdown av nervositet. Men så tog vi oss iväg till avd. Blev inlagd, fick infart, snyggaste kläderna som vanligt... Det gick rätt fort. Ner till op, funderade om man fick gå men mamma tyckte att jag faktiskt kunde åka i sängen. Jaja. Jättetrevliga narkossyrror som sövde mig i alla fall! Dom gav lugnande, syrgas, och shit vad fort det gick! Hon frågade om jag kände att det snurade, men nä. Fast efter en liten stund började det snurra. Så jag sa det, och då sa hon och mamma god natt. Snurrade mer och mer, som en rejäl fylla liksom! Kommer inte ens ihåg att jag stängde ögonen. Sen är det såklart svart.
I efterhand har jag fått veta att det tog väldigt många timmar innan jag vaknade igen och att informationen till anhöriga hade varit riktigt kass.. Så det känns ju pissigt nu i efterhand att de var tvungna att oroa sig massa i onödan. När det är sagt att en operation tar ca 3 timmar och man inte hör något på 5-6 timmar liksom.. Aja.

Vaknade på IVA. Fattade nog rätt fort att jag var där. Kom en sköterska och gjorde bladderscan typ direkt. 600 ml i urinblåsan. "Är du kissödig?" Eh.. "Nä", dom som känner mig vet att jag inte kissar speciellt ofta. Iaf. Dom skulle prova med bäcken. HAH, kommer aaaaaaaldrig funka på mig tänkte jag. Och mycket riktigt. Inte en droppe. Så. Hej och hå, kateter! Hade fastat för detta innan. Men ja, jag var inte direkt i stånd för att protestera, hängde ba med. Somnade om. Vaknade. Somnade. Osv.

Vaknade och kände att jag hade väldigt mycket i munnen. Svalde några gånger. Vet inte hur det gick till men i alla fall så tror jag det var nån som sa att jag skulle spotta ut det och lägga huvudet på sidan. Sagt och gjort. Fattade inte då att det var blod. Men det var det. Massor... Under operationen hade de varit tvungna att frilägga både ven och artär i kinden, och nu blödde det alltså. De tre som hade opererat mig kom, och tryckte med milt våld in kompresser indränkta i blodstillande läkemedel i kinden, mot såret. Not nice. Men åter igen, jag var inte i stånd att protestera mot något just då.

Tror att det var efter det här mamma kom <3
I alla fall efter det här som jag börjar bli mer vaken och minns mer. Alltså personalen på IVA. Så underbara! Träffade på tre olika "skift" och ja. Lika fina allihopa! Så himla förstående och ja. Kändes väldigt bra, tryggt. Massor med kärlek till hela högen, rätt människor på rätt plats definitivt!

Fick smärtlindring och mot illamående. Min största fasa innan var ju att spy.
Fick veta att jag svalt en del blod och nog mådde illa därför. Sedan insåg jag att jag hade en sond i näsan, party...

Dem tre som hade opererat mig kom tillbaka. Tog bort kompresserna ur kinden och berättade att allt gått bra. Käken höll!!!! Jag var fixerad med gummiband. Kändes inte som att jag kunde röra en millimeter men ändå, haha! De hade varit tvungna att ta bort lite ben i samband med operationen också, men lät positiva och hade lyckats bra med att få bort allt av cystan. SKÖNT!
Fick en tvättlapp och en spegel så jag fick tvätta ansiktet lite. HERREGUD. Hade en grapefrukt i kinden på höger sida och vänster halva av ansiktet fullt med blod. Och det där hade dom suttit och kollat på i timmar. Fy fan! Haha! Aja, lite fräschare vart det ju.

Mamma gick tillbaka till hotellet och jag gjorde ett försök att se på tv. Men nä. Inte lönt. För trött och ont att ha hörlurarna på.

Så lugnt på IVA den natten, bara jag och en person till där. Bara att ropa rakt ur i rummet om det var nåt. Lite jobbigt att "störa" dock men äh. Det gick. 

Började må illa. Gick inte över. Ropade på personalen, hon hämtade en sköterska direkt, fick mot illamående och dom försökte tömma sonden. Men det räckte inte. "Jag spyr" sa jag bara. Och så var det kört. FY FAN. Min största fasa. Så jävla vidrigt. Kräktes upp en del blod och en del hann hon tömma i sonden. Men faktiskt. Det gick bättre än jag hade förväntat mig. Hon frågade om de skulle klippa upp gummibanden men nä, det var ju typ över när hon frågade det. Och det gick faktiskt att spy ändå... När jag väl hade fått upp en del så kändes det mycket bättre, och jag somnade om. Sov väldigt oroligt dock. Inte så konstigt men. Fick antibiotika i omgångar, och smärtlindring. Tror båda delarna var kärlretande för det var fasiken inte skönt! Och antibiotikan lukade ju fasen frätande. Jaja, det var ju inte så att man inte stod ut. Och det hjälpte ju så.

Morgon. Ny koll med bladderscan. 0 ml i blåsan?! Aja, dom drog katetern i alla fall.
Lars kom igen, och bedömningen var väl att jag skulle flyttas till avdelningen. Hade inte blött något mer under natten. Så bort med alla slangar och EKG och allt vad det var. Bort med sonden. Kan ha varit bland det vidrigaste jag varit med om. Om det är nån som undrar så sitter en sond i näsan, ner genom halsen och ned i magsäcken. Och dras ju upp samma väg. I två etapper. I say no more.

Och så åkte vi iväg upp på avdelningen igen.