Röntgensvaren
Ja, som sagt fick jag ju tid för MR samma dag som jag hade CT. Allt flöt på, inga konstigheter och inga blåmärken på rumpan den gången!
Jag minns inte när svaren kom, men har för mig att det gick rätt fort. Överlag såg det bra ut. Man såg tydlig bentillväxt, dock mestadels omoget ben. Men eftersom det bara gått ca 4 månader sen operationen var det ju inte så konstigt. Det hade växt mest ben längst ned i käken och nästan ingenting upp mot örat, men inget att oroa sig för efter så kort tid tydligen. Man såg en förändring i mjukvävnaden som de inte riktigt kunde tyda, men inget tyder på att det ska vara något recidiv på gång. Försiktigt positivt alltså. Fortsatt mjuk mat, sånt som är lättuggat. Jag gjorde mina egna regler rätt snart. Jag äter det mesta, men med sunt förnuft. Kanske inte jordnötter precis, men ja. Vanlig mat!
Fortsatt uppföljning bil i januari. Processen kommer alltså fortsätta till nästa år. Det trodde jag inte när det började. Men det är väl rätt mycket som ska läka, om jag inte minns helt galet var cystan ca 5x4x3 cm. Måttar man upp det på kinden så ja....
Nu då? Sedan typ en månad tillbaka så är vikten i princip samma som innan operationen. Känseln i kinden är fortfarande lite konstig. På ett vis känns det som att kinden är svullen, vilket beror på att jag inte har full känsel. Men om jag typ råkar stöta i med tandborsten vill jag dö för det gör så jävla ont. Utseendemässigt ser jag ingen svullnad längre. Kanske om jag kollar och jämför noga, men tror inte man ser om man inte vet.
Jag har insett nu att jag bearbetar det här i efterhand. Just där och då gällde det att vara stark och ta sig framåt. Jag blev singel i princip nån dag innan jag åkte till Sundsvall för op. Sen var det op. Det fanns inte plats, tid och ork för att tänka, må dåligt och gräva ned sig. Jag bestämde mig tidigt för att vara positiv, för att kämpa. Inget skulle bli bättre av att gräva ned sig. Jag har väntat på ett bakslag. Har väntat på att alla känslor jag inte hade tid för ska komma tillbaka och bräda mig totalt. Det har inte hänt. Det kommer nog inte hända. Hela tiden sedan det här började har jag varit väldigt öppen med vad som händer. Alla som har funnits runt mig, min familj, gamla och nya vänner, kollegor vet vad jag går igenom. Alla vet inte allt, men det mesta. Jag har umgåtts med folk som fått mig att må bra och ha roligt. Glömma all skit, skratta åt all skit, grina lite ibland. Det i sig är nog så bra som terapi. Kort sagt. FY FAN vilka underbara människor jag har i mitt liv. Tack och kärlek ❤️
